Ibland hör man talas om vikten av utbyte mellan generationerna. De flesta verkar vara överens om att det är bra när ung och gammal möts för att lära av varandra, men ibland framställs det också som ett nödvändigt ont. Som något som inte kommer naturligt för oss och därför måste uppmuntras.
Jag är uppvuxen mycket nära en äldre människa, min mormor. Detta har resulterat i att jag finner stor tillfredställelse i att socialisera med äldre människor. Jag söker mig till äldre kollegor och försöker på samma sätt som jag umgås med jämnåriga att umgås med äldre under sociala former.
I vissa människors ögon ter det sig lillgammalt, men har gett mig en hel del insikter. Bland annat har jag reflekterat kring hur effektiviteten på arbetsplatser skulle kunna förbättras om unga och äldre på ett mer naturligt sätt kunde umgås. Det faktum att personer som passerat en viss ålder (eller inte uppnått en viss ålder) på en arbetsplats inte integreras på samma sätt i processer eller sociala sammanhang är något som är tärande och onödigt. Min erfarenhet är även att äldre och yngre kollegor oftast har svårare att snabbt hitta effektiva samarbetssätt då ny kontra erfaren kompetens gärna stångar huvudena blodiga mot varandra.
Vi skulle kunna undgå många irriterade kafferaster och sårade känslor om generationerna umgicks i fler forum. Vad är då egentligen problemet? Jag tror att samhället har målat upp en bild av att umgänge mellan gammal och ung är något exklusivt. Där vill jag påpeka att den sortens relation är ack så lik en åldershomogen vänskap. Vi ändras inte så mycket, det är samma problem och samma frågor. Så, nästa gång du funderar på den perfekta dejten eller klokaste köpet: fråga den där äldre herren eller yngre tjejen som du ibland hejar på i fikarummet, det kommer ge många fler effekter än du tror.
Micaela Molin
Vi ändras inte så mycket, det är samma problem och samma frågor.