Jag går längs den grusväg som jag brukade kalla min.
Den som snirklar sig fram längs havet och där varje sten en gång i tiden hamnade under mina fotsteg och där varenda liten grop kändes i magen under otillåtna nattliga cykelturer på en pakethållare. Där varje gren i träden en gång i tiden kändes som hemma och där havsbrisen rufsade om i mitt hår.
Det var min grusväg, vägen som jag cyklade fram på, i alla de skeenden som en barndom kan innehålla. I lycka och i sorg, i ilska och i förälskelse. Med ett stort leende, svarta ögon, pirr i magen eller med tårar på kinderna.
Det är samma grusväg, men åren har gått och jag har varit borta från den ett tag.
Jag har undvikit den väg som jag tidigare gått och där cykeln rullat fram. Velat välja och valt andra strövtåg, bara för att den grusväg som jag brukade kalla min inte längre kändes som den tidigare gjort. Gått omvägar, både i kropp och i knopp, men aldrig glömt de steg som tagits och de ord som sagts längs vägen som snirklar sig fram längs havet.
Det är en vuxen version av mig själv som nu går längs grusvägen. Stenarna är sedan länge borta och istället utbytta mot nya och groparna är grundare än då barndomens cykeldäck mötte dem. Människor är kvar, men människor är även borta.
Jag vill tänka att tiden har gått och saker med den och det är dags att återigen välja den väg som jag tidigare alltid valde. Omständigheter har fört mig tillbaka och även om det känns jobbigt, så är det kanske dags nu.
Jag vänjer mig långsamt. Men långsamt är bättre än ingen fart alls. En promenad blir till tio och helt plötsligt kan jag känna nya stenar under fötterna och se träd som inte stått där tidigare.
När sedan havsbrisen rufsar om mitt hår inser jag att trots att tiden gått, har det som är min grusväg ändå bestått.
Sofie Hedman
De stegsom tagits och de ord som sagts längs vägen som snirklar sig längs havet.