Allt börjar på en aningen skev efterfest för några veckor sedan. Det delas på en flaska rödvin samtidigt som jag och några goda vänner samtalar om allt det goda i livet. Någon nämner varmt väder, någon annan fotboll och en tredje god mat. Tre härliga ingredienser man säkerligen skulle kunna springa på om man reste till Italien. Någon nämner billiga flygbiljetter och jag nickar instämmande utan någon som helst tilltro på en riktig uppföljning till ett sådant vågat förslag. Det börjar bli sent och jag tackar för mig och beger mig hemåt. Jag vaknar dagen efter till ett meddelande som lyder: ”Du ska med till Milano, va?”
Resan som skulle komma att följa var minst sagt oförglömlig. Stressmoment såsom taxichauffören som i 80 kilometer i timmen bränner ner för en snäv bakgata. Han styr med ett knä samtidigt som han pekar ut restauranger och barer på en utfälld karta som skymmer i princip hela framrutan. För extra effekt vänder han sig regelbundet om och håller utläggning om hur dålig trafiken är i Italien. Eller som när en av grabbarna spårlöst försvinner från nattklubben och inte svarar i telefonen för att några minuter senare skicka flera suddiga bilder från lägenheten då han står och lagar nattkäk.
Otaligt med goda luncher och middagar som skämde bort smaklökarna till tidigare okända nivåer.
Resan bjöd även på mycket positiva minnen. Landskamp mellan Portugal och Italien på en av Europas största och mest anrika fotbollsarenor, San Siro. Otaligt med goda luncher och middagar som skämde bort smaklökarna till tidigare okända nivåer. Massvis med intressant kultur som varsamt bevarats i århundraden. Häpnadsväckande tavlor och tornande skulpturer från de tidlösa mästarna Michelangelo, Caravaggio och Raphael.
Ett spännande land med brokig historia som sträcker sig över millennier och en stad med ett till synes oändligt utbud av underhållning. En sak är säker, vi må ha rest hem för denna gången, men Milano har definitivt inte sett det sista av oss.
William Johansson