Redan när jag kommer mot infarten till vårt sommarparadis i Fällfors denna fredag eftermiddag känner jag att något är fel. Det är något som inte stämmer och det tar några sekunder innan min hjärna har hunnit analysera vad känslan beror på. Men så, en liten detalj som gör att jag nästan direkt uttrycker till min kära sambo: ”Nu har vi haft påhälsning i ladugården!”
Den olåsta porten till gödselrummet står lite på glänt och dörren till utedasset står på vid gavel. Mina ögon börjar genast registrera detaljer och innan jag klivit ur bilen så kan jag konstatera att det ligger saker på gräsmattan som jag vet befunnit sig bakom lås och bom. Skyndsamt öppnar jag en av de låsta portarna som fortfarande är intakt med sitt hänglås. Synen som möter mig gör att den obehagskänsla jag tidigare bara anat, den slår nu ut i full blom. Alla igenspikade dörrar på baksidan står fullt öppna och nu är det ingen tvekan om saken, vi har haft inbrott.
Kanske man skulle ha köpt sig ett par gamla björnsaxar.
Efter en sömnlös natt har obehagskänslan bytts ut mot en stor portion vanmakt. Hur ska vi någonsin kunna få en överblick över vad som stulits? Och hur i hela friden kan man inbrottssäkra en över hundra år gammal ladugård? Vanmakten byts snart ut mot ilska. Jag spikar, skruvar, svär och kastar verktyg omkring mig och i mitt huvud börjar tankar om hämnd ta sin form. Kanske man skulle ha köpt sig ett par gamla björnsaxar och gillrat innanför portarna? Jag är arg och jag vill att det ska göra ordentligt ont att ta ett ovälkommet steg innanför våra portar.
Till slut besinnar jag mig och resten av dagen ägnas till rationella åtgärder. Ganska nöjd över mitt dagsverke beger jag mig hemåt. Men redan innan jag hunnit lämna vårt sommarparadis så har nästa känsla hunnit slå rot, en känsla som nu envist bitit sig fast.
Oron över att det ska hända igen.
Mikael Karlsson