På en lång raksträcka mellan Lycksele och Kvarnåsen ser jag på håll hur den mötande timmerbilen river upp ett gigantiskt moln av snörök bakom sig. Något obehagligt kommer krypande efter ryggraden, något som får mig att sänka farten rejält och att hålla långt ut till höger. Om föraren i den mötande bilen bakom timmerbilen bara tappat orienteringen i snöröken eller om föraren var galen nog att försöka köra om, det får jag aldrig veta.
Det enda jag vet är att jag möter en bil i snöröken, och jag möter den front mot front. Jag hör hur snön i plogkanten fräser under min bil när jag blixtsnabbt viker ner den i diket. Jag väntar på att höra en stor skräll av bilplåt som veckas ihop men den stora smällen uteblir. Det enda jag hinner uppfatta är en svag knall när den mötande bilen stryker förbi min.
Jag får stopp på min bil och jag vet faktiskt inte hur länge jag blir sittande. Till slut hinner medvetandet ikapp och jag öppnar bildörren och kliver ut. Av den mötande bilen syns ingenting till, den ligger inte i diket och den har inte stannat kvar på platsen. Den enda bekräftelse på att katastrofen var oerhört nära, det är resterna av båda bilarnas backspeglar som ligger kvar på körbanan.
Under 20 år har jag dagligen kört bil i tjänsten och jag har tappat räkningen på de olyckstillbud jag sett och upplevt i trafiken. Jag behöver bara blunda för att komma ihåg bilen som ligger på tak med julklappar och packning spridda över ett stort område. Eller den gången då inget liv fanns kvar.
Idag skriver vi den 19 december och en intensiv trafikhelg står inför dörren. Lova mig att ta det lugnt där ute på vägarna. Kalla köttbullar är faktiskt bättre än inga köttbullar alls. Att ni efter resan verkligen får den varma och ljusa högtid som vi alla hoppas på. Med den uppmaningen tillönskar jag er alla en riktigt god jul.
Mikael Karlsson