Jag öppnar min dator och det är med stor bävan som jag loggar in. Jag har under två dagar varit ute och rest i mitt arbete, utan möjlighet att vare sig kunna läsa eller besvara mina mejl. Nu fruktar jag för vad jag skall mötas av. På två dagar har jag fått 67 mejl varav 30 är interna från företaget. Av dessa 30 interna mejl så är 22 av dem skrivelser där jag inte är förstahands mottagare, jag är bara inkopierad i en allmän konversation. Dessa 22 mejl går raka spåret i soporna.
Jag lutar mig tillbaka i min kontorsstol och tänker högt, ”Undra varför vi har slutat prata med varandra?” Vi förväntas idag sköta det mesta av vårt informationsutbyte via mejl eller via elektroniska dokument. Har du en fråga till kommunen, myndigheter, banker, försäkringsbolag eller snart sagt varje funktion i vårt samhälle, ja då förväntas detta ske med hjälp av elektroniska dokument.
Nästa fråga som ploppar upp i mitt huvud är hur effektivt detta egentligen är? Har vårt nya sätt att kommunicera verkligen frigjort den utlovade tiden eller har det bara blivit en dålig vana? Hur mycket tid spenderar jag egentligen själv med att både skriva och besvara mejl? Och hur mycket effektivare skulle jag bli om jag istället lyfte telefonluren och ringde så att alla frågetecken kunde rätas ut på en gång?
Medarbetarna får helt enkelt inte mejla varandra.
Jag blir egentligen inte så förvånad när en framgångsrik entreprenör sitter i en svensk tv-show och öppet berättar att han har förbjudit alla interna mejl i sitt företag. Medarbetarna får helt enkelt inte mejla varandra. Beslutet kom efter att man i företaget gått igenom de saker som man upplevde som allra mest ineffektivt. Jag raderar mitt påbörjade mejl, tar upp telefonen och gör något som känns både effektivare och trevligare på samma gång.
”Hallå det är Micke! Du hade ju skickat en fråga till mig”.
Mikael Karlsson