Tungspetsen söker sig hela tiden dit. En inflammerad rot, i en av mina kindtänder, har resulterat i ett gapande hål.
Den vänlige tandläkaren säger att det nu finns två alternativ att ersätta den dragna tanden. Alternativ ett kostar 9 000 kronor och alternativ två kostar 15 000 kronor.
Då är det bidrag som staten ger inräknat. Han ser på min besvärande min och tillägger,
”Men det är nog kanske inte helt nödvändigt att ersätta den dragna kindtanden.”
Nu tillhör jag de lyckligt lottade som fortfarande har råd att besöka tandläkaren med jämna mellanrum. Jag skulle också kunna ta mig råd att ersätta den saknade tanden. Men vi blir, enligt Socialstyrelsen, allt färre som har råd med denna ynnest.
Den folkhälsoundersökning som genomförs av Socialstyrelsen visar att ekonomin är den största faktorn till att många avstår från ett tandläkarbesök, att de som avstår finns bland landets mest utsatta grupper.
Tidningen Tandläkaren presenterade en studie som visar att tandhälsan hos våra äldre är riktigt usel. Undersökningen gällde 21 000 åldringar i åtta landsting. 23 procent av de tänder som undersöktes bland dessa åldringar var angripna av karies.
Fjärran är minnet av de fluortanter som regelbundet besökte alla skolor, så pass fjärran att deras insats bara hyllas en gång per år, den 1 september. En god tandhälsa är alltså inte längre är en självklarhet för alla, vår tandhälsa har åter blivit en klassfråga.
Trots en ömmande käke försöker jag gapa mot min spegelbild. Och där finns inget som nu avslöjar att jag tagit ett ekonomiskt beslut att inte ersätta den saknade tanden.
Jag kommer inte heller behöva livnära mig på soppa. Men jag kan inte heller låta bli att tänka framför spegeln.
Jag kan fortfarande göra ett medvetet val, men varför ska ett hjärtligt skratt behöva visa vår ekonomiska status?
Mikael Karlsson
Varför ska ett hjärtligt skratt behöva visa vår ekonomiska status?.