”Spåra inte ur, tänk på att vi skall hyra ut lägenheten!”
Mening upprepas som ett mantra i mitt huvud när ytterligare en pärm med tapetprover plockas fram hos färghandlaren.
Tapetprover lånas hem och hålls upp, heminredningstidningar och forum på nätet plöjs igenom, och hela tiden blir jag påmind om det avskalade som nu är modernt.
Det mesta tycks gå i vitt och svart med högblanka ytor. Jag vet naturligtvis att smaken är som baken, delad, men tanken slår mig när jag bläddrar i någon av alla heminredningstidningar:
”Är det här verkligen från någons kök eller har man besökt en rättsläkarstation?”
Kanske är det alla gamla svartvita fotografier som gör att man tänker på historia som dov och mörk.
Men vi kan konstatera efter att ha skalat bort 80 års lager av tapet och färg i några av rummen, att på 1920-talet var man definitivt inte rädd för färg.
Det är skarpa färger och i kombinationer som inte finns i någon heminredningstidning av idag. Spegeldörrar och foder i djupt oxblodsrött. Samma färg på listerna i boaseringen och de stora släta ytorna i boaseringen i någon form av morotsorange.
Panelen ovanför boaseringen i en stål/blå/grå färg. På golven, linoleum mattor med skarpa färger och mönster som för tankarna till något fjärran land i östern.
Men kan man verkligen gå tillbaka ända dit i färgsättningen?
Jag vill så det värker, att verkligen ta ut svängarna. Att hellre skapa något som man antingen älskar eller hatar istället för något blekt intetsägande. Att inte falla offer för medelmåttans tanke om att allt skall passa alla. Att skapa ett boende som verkligen sticker ut.
Men till slut hinner verkligheten ikapp en, man börjar tänka attraktivt boende för många och man återvänder till tapetböckerna med mantrat som maler på,
”Spåra inte ur, tänk nu på att vi ska hyra ut lägenheten!”
Mikael Karlsson
Oxblodsrött på dörrarna och på de stora ytorna någon form av morotsorange.