Ni som följt mina krönikor kanske kommer ihåg vad jag bestämde mig för att göra i början av september, att kapa stora delar av mitt sockerintag.
Nå, hur har det gått?
Att socker är starkt beroendeframkallande visste jag, men att effekten av att dra ner på sockret skulle bli så jobbig, det var jag helt oförberedd på.
Under första veckan mådde jag rent skit. Jag var lättirriterad och kände mig deprimerad.
Den trötthet som drabbade mig går inte med ord beskriva. På många sätt var detta en värre resa än när jag provade att sluta snusa.
Det jag upplevde de första dagarna kan inte beskrivas på något annat sätt än med ordet abstinens.
Att åka och handla mjölk blev ett rent helvete, man tvingas ju passera en ocean av socker innan man skall betala. Upplevelsen var skrämmande.
Sedan starten har jag tappat 12 kilo utan att ta ett enda löpsteg. Att slippa släpa omkring på dessa 12 kilo har onekligen sina fördelar, speciellt under älgjakten.
Den rent fysiologiska skillnaden är alltså både lätt att se och konstatera. Men det är inte där som jag märkt av största effekten av min sockerbantning, den största skillnaden sitter i mitt huvud.
Det kan låta märkligt och jag har svårt att beskriva hur. Men det är som om dunklet i skallen har skingrats, som en slöja över sinnet dragits bort.
Jag upplever att min koncentrationsförmåga har ökat och efter en arbetsdag så finns det fortfarande mentala resurser kvar till annat än tv-soffan
Jag har inga teoretiska kunskaper som kan förklara det som hänt, jag kan bara konstatera.
Ett sockeråterfall skickade mig nämligen raka spåret tillbaka in i dimman.
Orkeslösheten kom som på beställning och viktökningen gick inte ta miste på.
Och det som började som en kul utmaning, det har radikalt förändrat min bild av sockret som finns i vår mat och dryck.
Sedan starten har jag tappat 12 kilo utan att ta ett enda löpsteg