Skidorna är tjärade, snödräkten tvättad och fågelstudsaren inskjuten – men kanske har förberedelserna varit helt bortkastade. Själva lockelsen med toppfågeljakt är ju njutningen av att sakta skida fram i ett vinterlandskap där snön ligger djup och hänger tung på trädens grenar. Den förutsättningen kommer kanske aldrig att infinna sig mer denna vinter. Och om jag ska tro på klimatexperterna så kan de härliga stunderna i vinterskogen bli allt mer sällsynta.
Ute blåser det kraftigt och när detta skrivs visar termometern utanför mitt fönster på nästan sju plusgrader och det har åter börjat regna. På norska kusten, i höjd med Sundsvall, har man mätt upp den högsta temperaturen för januari månad sedan mätningarna började. 18,4 plusgrader i norska Åndalsnes.
Jag har alltid svarat att det är den rena och vita snön
Många undrar hur vi i Norrland står ut med mörkret. Hur klarar vi att ta oss upp ur sängen på en plats där solen nätt och jämnt orkar över horisonten? Där dygnets ljusa timmar under vintern med lätthet kan räknas på ena handens fingrar?
Till de som undrat har jag alltid svarat att det är snön, den rena och vita snön som lyser upp vår vardag. Men vad händer när snön byts ut mot regn och blask? Vad händer med oss norrlänningar mentalt när den globala uppvärmningen ger oss fem månader av kompakt grått mörker? Så här långt in i vintern har jag själv upplevt en trötthet utan motstycke och jag inbillar mig att det inte enbart har med arbetsbelastning att göra.
Det är kanske lätt att slå hela klimatfrågan ifrån sig, att vi i lilla Sverige inte kan påverka resten av världen. Men vi kunde inte ha mer fel, se bara vad en skolflicka med ett plakat utanför Sveriges riksdag kan åstadkomma. Vad som är helt fel, det är att vältra över hela ansvaret på samma flicka. En förändring börjar aldrig där ute i stora världen, den börjar alltid hos oss själva.
Mikael Karlsson