Jag sitter tyst och stilla medan solen går ner över den öppna marken. Plötsligt uppfattar jag en rörelse i buskaget på min vänstra sida. Ur det höströda lövverket kommer plötsligt Mikkel Räv upp på den smala skogsvägen och knallar helt obekymrat ut mitt framför näsan på mig.
Min första tanke är naturligtvis att göra en insats för stammen på skogsfågel, att plocka bort en konkurrent på de hett eftertraktade skogshönsen. Jag lyfter sakta mitt vapen och Mikkel verkar ana oråd. Han stannar ett trettiotal meter ut på hygget och ser på mig rätt genom kikaren. Fingret söker sig mot säkringen.
I kikaren kan jag se att Mikkel redan har fått en vacker vinterpäls som går i olika rödbruna nyanser. Svansen är yvig och hela pälsen glänser vackert i kvällssolen. Han har stannat upp och sätter sig ner och lyfter ena baktassen mot munnen och slickar lite lätt. Kan det vara något granbarr som fastnat i trampdynan?
Plötsligt är det något som fångar hans uppmärksamhet
Efter att ha trimmat sin ena baktass lite tittar Mikkel ut över landskapet. Där sitter han länge och tycks njuta av dagens sista solstrålar precis som jag. Plötsligt är det något som fångar hans nyfikenhet, öronen spetsas och blicken är fäst bara någon meter fram. Mikkel kryper ihop lite lätt innan varenda muskel i hans kropp exploderar. Med ett skutt på dryga metern dyker han rätt ner i det torra riset.
Upp kommer han med en liten gnagare i munnen, en liten festmåltid han genast sätter i sig. Efter avslutad måltid rullar han njutningsfullt runt i lingonriset innan han ställer sig upp och sakta går ifrån mig. I de sista skimrande strålarna från solen följer jag Mikkel i kikarsiktet tills han försvunnit in i den mörka granskogen på andra sidan hygget.
Själv plundrar jag mitt vapen som aldrig osäkrades och vänder hemåt.
Tack för skådespelet, Mikkel Räv!
Mikael Karlsson