Så har då jaktdagboken för 2019 stängts, en jaktsäsong som innehållit både glädjeämnen och sorg. Sorg över en jaktkamrat som lämnat jordelivet, sorg över en jaktkamrat som drabbats av sjukdom. Men också glädjeämnen, tänk att båda barnen bestämde sig för att ta jägarexamen trots de kommit en bit över 30 år. Hur många föräldrar får egentligen möjlighet till så mycket egentid med sina vuxna barn?
Jag bläddrar försiktigt igenom sidorna som är fyllda av anteckningar om väder, vind och om jaktlycka eller utebliven sådan. Anteckningar som beskriver oro över hur nyckfullt vintervädret blivit. Sidor som börjar med orden att egentligen är det nog ingen idé att ge sig ut i skogen idag, att det finns små eller inga chanser att ens komma i närheten av Orre eller Tjäder.
”Nu pryder den vackra skoveln väggen i hennes gillestuga.”
Men en sida i dagboken, en jaktdag, kommer nog för alltid att etsa sig fast. Min dotters andra älgjaktsdag i hela sitt liv med rätten att själv agera jägare fullt ut. Klokheten i hennes val att fortfarande vilja sitta på samma pass som mig då hon tycker sig sakna erfarenheten att ta rätt beslut ifall älgen dyker upp. Den vackra morgonen då vi sitter tillsammans och hon är den första att se älgen komma genom skogen. Tjuren, som nog är den största vi sett på åtskilliga år, faller och nu pryder den vackra skoveln väggen i hennes gillestuga.
Sidorna berättar också om tre dagar i november då sonen kommit upp från södra Sverige enbart för att jaga fågel tillsammans med sin far. Tre dagar av kvalitetstid tillsammans med ett barn som jag träffar alldeles för sällan.
Det är alltså inte minnena av alla dagar med dimma och regn som stannar kvar. Inte de ändlösa timmarna på skidorna utan att se så mycket som en stjärtfjäder. Minnen som blir kvar handlar nästan uteslutande om den goda gemenskap som jaktåret gett mig.
Mikael Karlsson