Jag håller ett dokument i min hand och känner hur pulsen ökar, hur den rädsla och panik jag kände för över 40 år sedan, hur starkt den ännu gör sig påmind. Ett dokument som markerade slutet på den förfärliga sommaren 1976. Jag kommer fortfarande ihåg de sömnlösa nätterna som om det var igår, rädslan över att inte veta vad straffet skulle bli och om polisen hade räknat ut vad som egentligen hade hänt.
Våren 1976 skulle jag nämligen för första, och sista, gången hamna i klammeri med rättvisan. Och eftersom jag bara var 14 år gammal så var det min far som fick ta smällen. Och small, det gjorde det ofta och mycket när jag och bästa vännen var i farten. Och i åklagarens beslut finns inte en uns av sanning över det som egentligen hände. Där står ingenting om att smällen egentligen kom från en av Svenska arméns larmminor som vi hittat längst ner i en låda i vännens garage. I rapporten står inte något om den tur vi faktiskt hade, att det var turen som gjorde att Bastuträsk brandkår fick släcka den gräsbrand som larmminan orsakat. Det kunde lika gärna ha varit bårbilen som fått ringas ut.
Den skam som innebar att deras 14-årige son förhördes i en polisbil några kilometer utanför samhället.
Dokumentet berättar heller inget kring den skam som mina stackars föräldrar måste ha känt. Den skam som innebar att deras 14-årige son förhördes i en polisbil några kilometer utanför samhället. I ett förhör där sonen erkänner att pappan köpt ut majsmällare, att dessa skulle ha orsakat gräsbranden. Inte en stavelse om min olust, hur ont i magen jag hade, av att sitta i baksätet på en polisbil och ljuga.
Det enda dokumentet talar om är att Karlsson har i Bastuträsk, Norsjö kommun, till minderåriga sonen Mikael överlåtit 20 stycken kinapuffar samt 100 stycken treöres smällare oaktat sonen på grund av sin ålder icke varit berättigad att inneha sådana varor. Och att straffet blev tio dagsböter om 14 kronor. Stackars pappa.
Mikael Karlsson