Jag har just sett hela dokumentären om journalisten Stieg Larsson, Mannen som lekte med elden. Och jag önskar verkligen att alla skall se dokumentären om pojken som växte upp i Måggliden, Bjursele. De flesta av oss känner Stieg som författaren bakom Millenium-böckerna, men färre känner till hans journalistiska gärning.
Han var en journalist med en mission att kartlägga nazister och nazistiska organisationer, att dra dem ut i ljuset. Ett arbete som gjorde att Stieg fick leva större delen av sitt korta liv under dödshot. Stiegs kartläggning som visade hur nazisterna under 1970-talet ändrade strategi då de tonade ner åsikten kring rasbiologin och bytte till en ny form av rasism, den rasism som bygger på kulturella skillnader. Den strategi som idag anammats av de flesta högerpopulistiska grupperna i Europa.
Han var en journalist med en mission att kartlägga nazister och nazistiska organisationer.
Hur mindre nogräknade politiker och affärsidkare underlättade för den vit makt-musik som kom att utgöra en del av den ekonomiska grund som hela rörelsen stod på. Hur Stieg utifrån sin breda kunskap redan på tidigt 2000-tal, och med en kuslig exakthet, förutspådde det politiska händelseförloppet som vi nu krasst kan konstatera blev verklighet.
Jag kan känna en sorg över att Stiegs gärning på många sätt har reducerats till tre bästsäljande böcker. Böckerna var ju bara en liten del av en mycket större helhet. Men jag känner också en vrede över att Stiegs journalistiska arbete inte har lyfts upp till en bredare allmänhet. Här finns allt bränsle som de etablerade partierna någonsin kan önska sig för att möta det demokratiska hotet.
Får jag välja en stafettpinne från Stiegs gärning i denna krönika, då lämnar jag den gärna till de politiker som nu närmar sig dessa antidemokratiska krafter. Stafettpinnen är ett av Stiegs egna citat: ”Det finns inget som heter demokratisk rasism”.
Mikael Karlsson