I bilen är det ganska tyst medan vi denna tidiga morgon färdas genom ett landskap som inte riktigt har vaknat till liv. Vi åker upp mot Kiruna och möter inte mer än ett handfull fordon. Till slut står vi där på den lilla grusplanen i Malmbanans skugga någonstans strax söder om Abisko.
Två bröder och en svåger som efter många år återupptagit en familjetradition, en tradition om att varje sensommar färdas hit upp till Torneträsk för att fiska röding. Förväntningarna vibrerar i luften och naturligtvis hoppas även jag att vi ska få bra med fisk. Men är det verkligen orsaken till att vi kör 55 mil enkel väg och sedan går i en timme? Rödingfiske finns ju på närmare håll.
Vi passerar den första jokken där förvridna gamla träplankor ligger som en bro. Träplankor som jag hjälpte morbror Bertil att lägga dit för över 40 år sedan. Och efter halva vägen kröker stigen runt ett stort stenblock och jag kan fortfarande kan känna lukten av cigarettrök. Sitter pappa fortfarande kvar här och vilar sina ben?
En diskussion jag hört genom hela barndomen
Nere vid båthuset börjar en diskussion om det optimala vädret för rödingfiske, en diskussion jag hört genom hela barndomen. Är vattnet för högt eller lågt? Ligger vindarna rätt och är det ett lågtryck vi ser in på norska sidan?
Till slut är det med stor förväntan som det första långedraget försvinner i djupet bakom båten. Och från min plats vid båtmotorn kan jag fortfarande höra morbror Bertil säga och peka.”Grundet ligger där och för att följa kanten så ska du ha den där udden över fören och den stora stenen där borta, den ska ligga rakt över aktern. Då ligger du rätt i linje.”
Glädjen vet inga gränser när de första rödingarna lyfts över relingen. Hade detta verkligen varit möjligt utan den nedärvda erfarenheten, utan de minnen som nu väckts till liv?
Förmodligen inte.
Mikael Karlsson