Vi är några stycken semesterlediga och pensionärer som sitter och samtalar kring vårt köksbord i sommarparadiset. Stämningen är god och här avhandlas allt från vad som borde göras på gården till olika samhällsföreteelser. Det är nu som jag för första gången hör talas om något som kallas för gig-ekonomi och gig-jobb. Ordet gig, som hämtats från engelskan och betyder ”en spelning”. Vad är då ett gigjobb?
Låt säga att jag har en Ikea-möbel som jag inte orkar skruva ihop själv. Då kan jag lägga ut detta arbete på en app i mobiltelefonen. Med min annons startar en budgivning och den som bjuder lägst får alltså jobbet. Och du har gissat rätt, det är främst ungdomar som får dessa gigarbeten. Ungdomar som får rycka ut i samma stund som mobilen plingar till, rycka ut med kort varsel och till underbetalda jobb.
Hur är det möjligt att dessa jobb kan vara framgångsrika för arbetstagaren?
Den första bild som poppar upp i mitt huvud när jag hör talas om gigarbeten är när börshajarna på Wall Street kastar sig ut från tolfte våningen och Ivar Kruger sätter pistolen mot sig själv. Epoken kring 30-talets början när lågkonjunktur slår stenhårt över hela världen. Fattigdomen brer ut sig som en löpeld och över hela klotet står klungor av människor med kepsen i hand. De stod där med uppsträckt hand som kanske resulterade i en mager lön från något daglönearbete. En tid då politiker med enkla lösningar till folket satte en hel värld i brand.
På Arbetsförmedlingens hemsida står det att gigarbete är framgångsrikt för såväl arbetsgivare som arbetstagare. Hur är det möjligt? De ungdomar som tvingas in i den här karusellen kommer aldrig någonsin att ha råd, eller tid, att sitta runt ett köksbord en sommarkväll och prata om livet eller samhällsföreteelser.
Och en dynghög är väl fortfarande en dynghög även om du tilltalar den på engelska?
Mikael Karlsson