Vid publiceringen av denna krönika så har älgjakten varit igång nästan en vecka och vecka 36, det är min egen vecka. Under den här veckan svarar jag inte på affärssamtal eller mail. Allt som har med arbete att göra det lämnas kvar hemma. Däremot ska ju allt som har med jakt att göra, det ska ju packas och tas med.
En hel vecka i skogen kräver förberedelse. Det ska packas jaktutrustning, kläder och mat. Och när det kommer just till momentet att packa så är det samma visa varje gång oavsett om det är älgjakt eller en fisketur upp på Torneträsk. Min sambo hånar mig lite lätt. Inte över att jag packar, utan mer över tidpunkten när jag packar.
Nu kanske någon tänker, typiskt manligt att riva ihop prylarna sista kvällen och därmed glömma hälften. Men icke. Med mig är det är precis tvärt om. Jag börjar packa två-tre veckor före jag ska åka. Allt planeras in i minsta detalj och packas enligt ett system. Det som jag minst troligt kommer ha behov av, det ska ligga längst ner i packningen. Sedan kommer allt i turordning och längst upp ligger necessären. Problemet är bara, det packas inte bara en gång, utan jag packar om ett tiotal gånger innan avresedagen. Allt beroende på vilka omprioriteringar jag har gjort sedan jag packade första gången.
Trots den rigorösa planeringen så har jag oftast inte den blekaste aning var mina saker är.
Så trots den rigorösa planeringen så har jag oftast inte den blekaste aning var mina saker är när jag kommer fram. Det slutar alltid på samma sätt, hela packningen får rivas ut när tjocksockarna är borta. Det enda jag med säkerhet vet, det är att de förbaskade tjocksockarna är med. Frågan är bara var?
Är det en mani, ett sjukligt tillstånd mån tro? Måste jag söka vård eller är den enkla sanningen bara att jag gått och längtat så länge? Ingen aning, det enda jag med säkerhet vet, det är att alla prylar kommer byta plats flera gånger innan avresedagen.
Mikael Karlsson