Jag känner mig oerhört illa till mods när eftertexten rullar i TV-rutan. Jag har just sett dokumentären Witness på SVT Play av fotografen Mikael Jansson. Inför fotoutställningen Witness 2018 fotograferade han 97 personer här i Sverige, alla mellan 90 och 100 år gamla. De människor han fotograferade är bland de absolut sista överlevarna av förintelsen.
Men det blev mer än fotografier, det blev en dokumentär där några av de sista vittnena för första gången öppnade sig och började berätta om sina upplevelser. Berättelser några av dem inte ens hade delat med sina egna barn och närmaste.
De var alla barn när förföljelsen började och som barn tvingades de uppleva fasorna i ghettot och helvetet i nazismens utrotningsläger. Vittnen som bär djupa sår inombords och där det enda synliga tecknet utanpå är en tatuerad sifferrad på underarmen.
Det som gör extra ont är att det verkligen är barnet i åldringarna som berättar sina historier. Helvetet på jorden ur ett barns perspektiv. Bara ett oskyldigt barn kan titta på ett annat barn och tycka att den egna tatueringen på underarmen är mycket finare än någon annans. Hur det som barn inte gick att förstå det otänkbara, att aldrig någonsin få träffa sina föräldrar och mindre syskon igen.
Den politiska förändringen kommer aldrig dramatiskt
Vi kan nog alla enas om att det aldrig får ske igen men vilka garantier har vi för det? Faktiskt inga alls. Därför är sådana här vittnesskildringar så oerhört viktiga, speciellt i en tid där rädslan för det okända tycks få allt större fotfäste i vårt samhälle. Och den politiska förändringen kommer aldrig dramatiskt, den kommer precis som nu, alltid smygande med ett oskyldigt steg i taget.
Jag avslutar min krönika med att citera en av de sista överlevarna av förintelsen:
”Ungdomar var på er vakt! Jag tyckte också att jag levde i ett civiliserat samhälle.”
Mikael Karlsson