Jag är osäker på om jag verkligen hörde rätt? Och min förvåning är tydligen så pass uppenbar att personen framför mig väljer att upprepa sig,
– Som sagt, jag håller med er i sak och jag tycker ni gör rätt. Men jag kommer inte skriva på eftersom jag jobbar inom kommunen.
Den här scenen utspelade sig någonstans i kommunen under vårt arbete att samla in namnunderskrifter för den folkomröstning som genomfördes gällande Centrumbron. Och detta var inte en isolerad händelse, flera av oss som arbetade för en folkomröstning kan vittna om liknande händelser. När jag något år senare engagerade mig i sjukvårdsfrågan så var det samma visa där, det var inte lätt att hitta någon inom landstingsorganisationen som öppet ville kritisera och berätta om missförhållanden.
Vad är de för hot man ser i en avvikande åsikt eller att påtala en allvarlig brist?
Men vad är då folk rädda för? Vad är de för hot man ser i en avvikande åsikt eller att påtala en allvarlig brist i en politisk styrd verksamhet? Undersökningar visar att det handlar om rädsla för utfrysning på arbetsplatsen, sämre arbetsscheman och försämrade karriärmöjligheter.
I den reportageserie om ”Tystnaden” som Norran varit delaktig i har några frågat sig varför man skall vända sig till media när missförhållanden uppdagas? Svaret finns i Sveriges grundlag, den lag som handlar om meddelarfrihet och källskydd. Den som känner en rädsla att blåsa i visslan ska utan personlig risk kunna kontakta media. Det är också i lag förbjudet för en mellanchef, en arbetsgivare, att eftersöka och försöka identifiera en eventuell visselblåsare. Här har nog våra politiskt styrda verksamheter en demokratisk hemläxa att göra.
Politiska rörelser med totalitära avsikter har alltid gett sig på den fria pressen först. Därför har vår fria press, vår lokaltidning, är en otroligt viktig roll att spela i utvecklingen av vårt demokratiska samhälle.
Mikael Karlsson