Arkivbild
Jag har den stora fördelen i mitt yrke att varje dag få färdas genom den vackra natur vår landsände har att erbjuda. Men medaljen har också en baksida. Genom åren har jag sett det förfall som drabbar vår landsbygd i allt större omfattning. Jag färdas ofta igenom en stor skara byar där allt fler fönster gapar tomma. Små byar där affären sedan länge räknat sista dagskassan och där skolgården sedan många år tillbaka ligger i total tystnad. Hus, där nu ett växande antal rullatorer står parkerade. Ett tydligt tecken på en åldrande landsbygdsbefolkning och att ödehusen kommer bli fler i allt raskare takt.
Det här är delar av Sverige där vårt gemensamma samhällskontrakt sedan länge har upphört att gälla.
En politik som konstant tvingar folk att stå med kepsen i hand.
Från politiskt håll vill man gärna hävda att landsbygdens räddning är växande tätorter, att stadens överflöd på något märkligt sätt skulle spilla över på vår landsbygd. En politisk strategi där landsbygdens enda hopp är allmosor från staten. En politik som konstant tvingar folk att stå med kepsen i hand. En politik som hela tiden ger en bitter eftersmak av orättvisa och som får politikerföraktet på landsbygden att accelerera.
I Norge har man valt en helt annan metod. I Norge styr varje kommun över sina egna naturtillgångar. Det innebär till exempel att en kommun med mycket vindkraft också får behålla en stor del av intäkterna. I Sverige hamnar de intäkterna hos staten och kraftverksbolagen. I Norge har man också differentierat arbetsgivaravgifterna. Det är alltså betydligt dyrare för ett företag att anställa folk i Oslo än ute på den norska landsbygden. En politisk grundprincip som ända sedan unionsupplösningen 1905 fokuserat på att hela Norge ska leva.
Skulle det fungera i Sverige? Tveklöst, men då krävs modiga politiker och en ordentlig kursändring av svensk landsbygdspolitik.
Mikael Karlsson