Jag har en bild i huvudet som inte vill försvinna. En bild som först gjorde mig beklämd, men sedan också både förskräckt och fascinerad över min egen reaktion. Jag sitter bänkad i tv-soffan för att se kvällsnyheterna och i nyhetsflödet så berättas det om den tropiska stormen som dragit in över Thailand. Det berättas om hur människor flyr upp till högre terräng, undan ovädret.
Mitt i bildflödet så står plötsligt hunden där. En jycke med strömmande vatten upp till magen, fullständigt paralyserad av skräck. Bildsekvensen är kanske på sin höjd ett par sekunder lång. Vi pratar om en gatuhund på andra sidan jordklotet, ändå så gör det ont långt in i själen.
Men jag blir också en smula förskräckt över min egen reaktion. Har jag verkligen blivit så avtrubbad? Den skräckslagna hunden är ju knappast ensam i nyhetsflödet. Den timmen som nyheterna varar så visas bilder och inslag på människor som drabbats av alla typer av hemskheter runt om i världen. Varför väcktes då så starka känslor över en enda skräckslagen hund i Thailand?
”Det enda som väckte större empati än djuren hos referensgruppen, det var barn.”
Frågan skapar en nyfikenhet som jag genast måste undersöka. Är jag onormal på något vis? Det visar sig att jag är långt ifrån ensam som reagerar så. Det finns vetenskapliga studier som tittat på den beskyddarlusta som väcktes inom mig. Forskare vid Northeastern University i Boston har gjort en studie bland en stor grupp människor där det visar sig att den mänskliga empatin många gånger är större inför djur som far illa än inför våra egna vuxna medmänniskor i utsatta situationer.
Det enda som väckte större empati än djuren hos referensgruppen, det var barn. Och den enda rimliga förklaringen som forskarna kunde ge är att den mänskliga empatin är som allra störst gentemot de som inte kan skydda sig själva eller föra sin egen talan.
Mikael Karlsson