Foto: Tomas Oneborg / SvD / TT.
I hennes tygpåse ligger två hundar av porslin. De slingrar sina halsar om varandra och hon menar att det är sommarens bästa loppisfynd. Jag skrattar och säger att det inte bara är det bästa fyndet den här sommaren, utan även hennes första.
Den stora asfalterade ytan är full av små och stora bord, människor som säljer och människor som köper. Det är tidig söndagsmorgon och vi småpratar med varandra och andra människor som vi träffar. Vi kollar på saker och prutar lite, vi vandrar hit och vi vandrar dit.
Vi har nästan gått runt överallt och vi har nästan kollat in alla bord då hon plötsligt stannar upp och säger: Visst blir man lite deppad när det bara tar slut? Även om det bara är en loppis? Jag förstår så väl vad hon menar och som så många gånger tidigare konstaterar jag att vi tänker så lika.
Jag älskar nämligen när saker startar, stora som små händelser. Älskar att känna förväntningarna fylla min kropp och tokgillar känslan av att allt ligger framför mig. När en ledighet sätter fart vill jag bara omfamna hela världen och ingen får säga hur många dagar det är kvar innan jobb och vardag startar igen.
Jag älskar även den pirriga känslan som uppstår på IKEA:s parkering, på en rörig flygplats på väg bort eller när man backar ut den fullpackade bilen ur garaget med ett tydligt mål i sikte. Nu börjar det, nu kan allt hända.
Men allt har en baksida och det är den vi båda två känner av där i slutet av loppisen. Hon har sommarens bästa och första loppisfynd i den gula tygpåsen, men vi går ändå och muttrar lite. Det är ju så vemodigt när sånt man längtat efter ligger bakom en. Därför vandrar vi hemåt och bestämmer oss för att hitta ännu fler tillfällen att peppa inför. Då kanske vi till och med glömmer bort att deppa när de tar slut.
Sofie Hedman
Nu börjar det, nu kan verkligen allt hända.