Att bli förälder som ung är inte alltid lätt, det vet jag. Själv var jag skitgammal, nästan 19, medan min hustru var lite drygt 17 då sonen kom. Ingen drömstart kanske, men allt gick vägen och idag har vi det riktigt bra.
Alla barnen har flyttat hemifrån, ja faktum är att sedan 2005 har det bara varit jag och frun i huset. Och katterna förstås. Jaha, säger du nu, vad är problemet? Tja, ingenting egentligen. Vi råder över vår egen tid. Vill vi skippa middag så gör vi det, vi kan ta en parisare på Torggrillen och sen shoppa loss ett par timmar. Eller middag på Bishops innan vi går på teater. Eller bara åka hem och slöa en hel kväll. Nej, vi har verkligen inte mycket att klaga på.
Fast det är nu det märks att vi började tidigt. Våra, någorlunda, jämnåriga vänner, som kanske haft mer traditionella starttider med barnaavlandet, upplever nog oss ibland som aningslösa, oförstående eller kanske rentav naiva.
De befinner sig i den mest stressiga perioden av föräldraskapet. Mitt i deras rusande mellan bilar, hockeytrunkar, varmkorvar och träningspass sitter vi lättjefullt tillbakalutade i fåtöljen, kliar katten och messar: "Whisky ikväll? :-)". Ett lika kort som förklarande svar ger oss hela bilden och skammens rodnad sprider sig över våra ansikten. Vi har helt enkelt glömt bort hur det var.
Eller nej, det är inte så. Vi har inte glömt bort, bara förträngt, förpassat minnet av den tid då vi rusade runt med livet i högsta hugg på väg någon annanstans. Fast å andra sidan, har man producerat tre livs levande människor och dessutom lyckats få dem till goda samhällsmedborgare så kan man kanske unna sig den lyxen att bara få rå om sig själv ibland och inte behöva tänka på allvädersstövlar och frukostlimpor.
Fast å tredje sidan, nu har ju barnbarnen kommit…