"Vi ville inte skaffa barn när vi bodde i lägenhet, men sen flyttade vi aldrig därifrån."
Hon stannar upp efter dessa ord och blicken flackar till en aning innan hon fortsätter att berätta om deras liv. Om kärleken till mannen som nu ligger svårt sjuk på en akutmottagning i centrala London och om varför saker blev som de blev och inte. Hon behöver egentligen inte komma med någon förklaring till varför hon aldrig blev förälder, men hon gör det ändå. Så hon vrider och vänder på både sig själv och sina ord, samtidigt som kameran försöker fånga hennes blick.
Det är några minuter av ett teveprogram, inte mer. Men hennes blick och hennes ord stannar ändå kvar i mig.
"Men sen flyttade vi aldrig." Kanske kan dessa ord sammanfatta något som finns djupt rotat i många av oss, nämligen att alltid vilja vänta på det rätta tillfället.
De rätta tillfällena då möjligheterna och omständigheterna ligger i fas med varandra och allt kan ske som på räls utan vidare krumbukter eller avfarter. Då planeterna står i linje och då kalendern säger att det är okej. Då människorna runt omkring klappar händerna och manar på samtidigt som medvinden blåser en i nacken.
Men, hur ofta uppstår egentligen dessa tillfällen? Är det inte alltför ofta något som skaver till lite och motiverar oss till att skjuta upp, flytta fram och ställa in? I mitt liv finns det i alla fall ofta ett hinder, något som gör att jag tvekar, är bekväm eller fegar ur.
Kanske borde jag inse att allt kanske inte måste vara precis som jag tänkt mig det. En sommarutflykt är ju riktigt härlig även i spöregn och ett galet spontaninköp kan ju faktiskt bli det finaste jag någonsin investerat i. Ett beslut som inte känns helt klockrent kan till och med bli det bästa beslutet jag tar i mitt liv och det ena kan ju faktiskt leda till det andra. Så, varför ens tveka?
Sofie Hedman
Något som gör att jag tvekar, är bekväm eller fegar ur.