Jag kan inte leva utan musik. Ja, det säger väl de flesta lite någon gång då och då. Speciellt de i tonåren, vilket jag envist fortfarande räknar mig själv som även om jag nyligen fyllt 20 år. Den åldersnojan sparar jag åt en annan krönika.
Ibland funderar jag lite gömd under min stora vinterluva på bussen in mot stan. Hur hade världen sett ut utan musik? Ju mer jag tänker på det, desto mer inser jag att musiken är en stor del av det som gör världen så vacker. För mig är kärlek och musik nästan samma sak. Kärlek och musik är två abstrakta ting som du varken kan se eller röra vid. Känslan av kärlek och musik fyller upp hela kroppen, påverkar dig på olika sätt som du inte kan kontrollera. Men likt dina snabba hjärtslag när du tänker på den där speciella personen så kan du även höra takter, symfonier och känslan i förförande röster.
Musiken kom för en väldigt lång tid sedan att bli världens magi, det där som för oss alla samman. De bästa minnena jag har i mitt liv har med musik att göra. Jag minns den där konserten i Stockholm när jag och mina kompisar skrek och hoppade tills rösten knappt bar längre. Jag minns den där sommarnatten när jag dansade bland främlingar och till slut dansade i famnen på killen som kom att bli mitt livs största kärlek hittills.
Förutom alla dessa fantastiska minnen så har musiken lyckats forma den jag är. I mina tidiga tonår, de där allra mest förvirrande åren, fann jag mig själv genom att omforma min sorg och min glädje till ord. Dessa ord fick sina melodier och därefter kom låtskrivandet att bli min terapi, min passion och min livsgnista. I dag håller jag på med musik på en nivå som jag aldrig tidigare hade kunnat drömma om. Musiken var min första kärlek och kommer utan tvekan vara min sista.
Musiken kom för en väldigt lång tid sedan att bli världens magi.