Tänk att man i exakt denna stund är det äldsta man någonsin varit - och i exakt samma stund det yngsta man någonsin kommer vara.
Hur ska man egentligen förhålla sig till detta?
Man är liksom till hälften vital och till hälften vidsynt där båda delarna vill vara hundra procent du.
Det är ett dilemma, detta med att tiden går. Man lär sig saker, förstår saker bättre och ser sambanden lite klarare med tiden. Samtidigt blir man lite tröttare, mer blasé och väljer mer gärna vägar som saknar egentligt motstånd.
Det är i få människokroppar ett bevandrat sinne får en märgfull fysik att navigera. Generellt har du det ena eller det andra. Exempel på detta är när ditt äldre jag tycker att det yngre jag hade lite väl höga ambitioner med gårdagens träningspass.
Eller att den unga du förbannar den äldres val i att avstå en kul fest för en vän i Stockholm för att det är bökigt med allt runt omkring. Och efteråt.
Om den bästa kombon, ett moget sinne i en potent kropp, är svårfunnen - är det då anledningen till att vi ofta kompenserar med att uppfinna olika metoder att ge våra yngre vänner goda levnadsråd?
Är jag mer mitt yngre eller äldre idag?
Gör så här! Tänk så här! Du kanske inte förstår nu, men du kommer tacka mig sedan…
Jag är osäker på om generationen efter mig är bättre än vad vi var på att faktiskt lyssna på liknande råd.
Dessutom har vi ju då brottningsmatchen i oss själva mellan den unga och den gamla. De bestämmer nog ungefär lika mycket, de där, fast i lite olika situationer kanske.
Sant är dock att den andre inte alltid kommer hålla med om vad som bestäms.
När man nu, som jag, befinner sig i den så kallade medelåldern. Den menlösa åldern som bara finns där i mitten, så kan liknande dilemman göra en perplex.
Är jag mer mitt yngre eller äldre idag?
Jag ser inget annat alternativ än att söka medlemsskap i PRO´s ungdomsförbund kommande vecka …
Stefan Berg