Det märks att jag närmare mig 40. Inte bara på grund av de gråa hår som smyckar mina tinningar.
Jag har även fått nya intressen. Ett av dem är att köra släp.
Det behöver nödvändigtvis inte ha med åldern att göra. Men inte var det lika spännande för 20 år sedan. Då bara ett hjälpmedel att frakta något stort. Nu är det så mycket mer.
Jag vet inte varför. Men jag känner mig stolt när den rullar bakom bilen. Skinande blank och välsmord.
Jag tittar till den i backspegeln. Som ett barn som badar i sommarvärmen. Bevakar så att inget går snett, men med en varm blick och ivrigt påhejande.
Med släpen vid min sida känner jag mig duktig. Jag kan lasta vad jag vill. När jag vill.
Brädor, gammalt ris, ett nyinköpt parasoll och några sängar som ska slängas. Inget kan hindra oss. Vi gör rent och åker till soptippen.
Den är en vän som underlättar en 40-årings vardag med villa och sysslor att göra. När vi åker tillsammans är det på en väg av frihet.
Sedan har vi åkgräsklipparen. När mamma bad mig att klippa gräsmattan när jag var 17 år lade jag genast in femmans växel, den högsta. För tråkigt var det, så fort skulle det gå. Nu växlar jag hellre ned, från trean till tvåan, i stilla ro vill jag skumpa på sitsen och filosofera.
De blomstrande växterna är så vackra. Likaså den sköna solen som lyser i mitt ansikte och de träd som växer majestätiskt på vår gård. Och noga ska det vara. Alla grässtrån exakt lika höga. Och blir det inte jämnt, cirkulerar jag gärna några varv till. I väntan på den nybryggda eftermiddagskoppen som jag ska sörpla i mig på altanen samtidigt som jag njuter av den nyklippta gräsmattan.
Så klart även en scooter. När vädret är så här, 28 grader och varmt, älskar jag att känna den ljumma vinden i ansiktet. Men det är också säkert ett tecken på en tidig 40-årkris, då jag vill känna mig på ung på nytt. Men än så länge har jag i alla fall ingen sportbil.
Men bli inte förvånad om det står en här om något år.
Jonas Andersson
”Nu växlar jag hellre ned. I stilla ro villjag skumpapå sitsen och filosofera.”