Himlen är rosaröd, timmen är sen och vi är ensamma på vägen. Bilen är liten och bakom oss lämnar vi inte bara orten där vi vuxit upp, utan även människor som vi inte klarar oss utan. Människor som får oss att skratta, fundera och gråta. Människor som står med båda fötterna på jorden, även de gånger när ens eget liv snurrar helt galet fort. Människor som tagit både det ena och det andra stora klivet i livet, men som på ett tryggt sätt ändå står kvar.
Medan hon kör genom sommarnatten pratar vi om hur viktigt det är att man har kvar sina rötter, även om jorden vi numera växer i är en helt annan. Min jord är inte deras jord längre och det finns något skönt i det också, att vi kan flyga iväg med vinden och hitta grogrund någon annanstans samtidigt som rötterna finns kvar i barndomens mylla.
När vi ses lägger vi alltid ett evighetspussel. Vi funderar på sådant som har varit, sådant som är och sådant som ska vara. Den ena pusselbiten läggs efter den andra och vi njuter av vetskapen om att vi aldrig blir färdiga. Vi vänder in och ut på allt och när vi på väg hem sitter där i bilen med midnattssolen som kuliss pratar vi om hur viktigt det är att ha sådana människor i sitt liv. Vi pratar om hur fattiga vi skulle känna oss utan alla som vi har i vår närhet.
Även om de grå hårstråna tar mer och mer plats är vi fortfarande tolv år gamla. Tolv år gamla i trettioåttaåringars kroppar, med livserfarenheter som räcker och blir över. Vår samlade kunskap om vad livet kan ställa till med leder oss ofta in på tankar om det stora och det lilla. Gapskratt blandas med tårar och när vi säger hejdå till varandra sent den där sommarkvällen är det som om allt genast blivit lite lättare och lite bättre. Det gör oss väl, får oss att må gott och det är väl det som kallas vänskap.
Sofie Hedman
Även om de grå hårstråna tar mer och mer plats är vi fortfarande tolv år gamla