Eld är ett intressant element – den kan både värma en och vara ens ljus i mörkret. Men när man pratar om eld behöver det inte vara en brasa eller något som brinner på ett stearinljus. Man kan ha en brinnande eld inom sig också, och det kallas för en eldsjäl.
En eldsjäl är någon som verkligen brinner för något och det kan vara allt från sport till musik, kläder eller mat. Väldigt nyligen stötte jag på en sådan eldsjäl och det han brinner för är hans byaförening, som han har varit engagerad i sedan sin ungdom. Han börjar nu vara upp till åren men det stoppar honom inte när hans förening behöver hjälp med någonting.
Det känns som att vi är lite mer lata.
Jag är född 1997 och jag undrar om det finns eldsjälar även i min generation? Det känns som att vi inte är lika frivilliga att ställa upp ideellt för en förening. Det känns som att vi kanske är lite mer lata och vill ha betalt för att vi ska göra någonting. Hur ska då olika byaföreningar överleva utan ideella krafter?
Jag känner beundran över att man kan ägna hela sitt liv åt en förening. Kanske blir det så när man verkligen bryr sig om idrott och vill att byns ungdomar ska ha någonstans att idrotta. Om jag har tur är jag kanske smittad med samma eld eftersom jag är uppvuxen i samma förening som den här eldsjälen är engagerad i – och det hoppas jag nästan.
För jag vill också brinna för något så starkt som han har gjort under alla dessa år, jag vill också kunna alla viktiga årtal för en förening, minnas alla spelare och minnas alla de viktiga sporthändelserna.
Så jag hoppas att elden inte slocknar när den äldre generationen försvinner, jag hoppas att de har lyckats föra den vidare till min generation för att eldsjälar behövs i byaföreningar. Om min generation har det återstår att se.
Mathilda Ståhl