Det är väl ingen idé att hymla med det, det ÄR roligt att köpa grejer! Att få gå på stan med den där tusenlappen som egentligen inte finns och därför bara kan handlas upp sådär utan vidare. Köpa det där lilla roliga, den där prylen, mojängen, den du kikat på i flera månader. Inte för att du behöver den, nej då, utan bara för att du vill, och kan. Inget att skämmas över, en skön känsla rakt av.
Nej, detta är ingen hyllning till den lika hejd- som huvudlösa prylhysterin, utan bara en enkel mans känsla inför ett köp som normalt sett aldrig skulle ha blivit av.
När man som jag är fritidsmusiker, och dessutom i full färd med att utrusta en egen liten hemmastudio, så finns det alltid saker på "när-jag-får-gott-om-pengar”-listan att införskaffa. Det går visserligen framåt, om än sakta, och kanske inte alltid i rätt ordning. Instrument har jag så det räcker, bitvis i överflöd. Låtar finns också, om inte annat har jag en mycket god vän som gärna skriver ihop små saker. Det tekniska är väl okej. Jag har det som krävs och behövs, och skulle jag behöva en grej till så finns ju alltid Thomann – en fullkomligt livsfarlig sajt – att gå in på. Har man inga önskemål från början så ligger ändå där snart fyra–fem artiklar i varukorgen och skramlar, samlar damm, kostar pengar. Nej, Thomann undviker man tills det är dags att handla, när man står där med den där överblivna tusenlappen.
Som sagt, det mesta är på plats. Kablar, sladdar, instrument, mikrofoner, preamps, macbook, logic, låtar, komponerande kompisar, idéer och kreativa stunder med stjärnglans i ögonvrån. Det är egentligen bara en sak kvar, en liten obetydlig detalj, för att fullända mina studiodrömmar. Inget märkvärdigt, inget besvärligt utan bara … bara själva … *host* … studion …
Torbjörn Häggmark
Det går visserligen framåt, om än sakta.