Ett tag har det hetat ”syns du inte så finns du inte”.
I allt fler branscher har det handlat mer och mer om att göra sig synlig, att bygga sitt personliga varumärke. Allt ifrån att som reklamare vinna ett speciellt pris till att som aspirerande bartender hamna i valfri dokusåpa.
Nu tycks det hela ha drivits till "tycker du inte så finns du inte”.
På Twitter har de mer eller mindre professionella tyckarna fått fritt spelrum. Här går det att spotta ut fler åsikter per dag än vad en genomsnittlig kolumnist i valfri dagstidning skulle få ut på ett år.
Här handlar det om att skapa ett varumärke genom att tycka till om olika företeelser. Jakten efter så kallade retweets innebär att allt fler sitter på dagarna och funderar på hur man på det bästa, fyndigaste och samtidigt gärna ironiska sättet ska tycka till om något. Och är du riktigt skicklig på det och får ut ditt budskap åt tillräckligt många, då kan du förr eller senare räkna med att du får sitta med i någon panel eller användas som ett exempel på den eventuella massa som rasar. Ditt personliga varumärke har därmed blivit mer känt.
Jag ska väl gott erkänna att jag är en del av de så kallade "mediepersonligheter" som tycker till på Twitter emellanåt. Men jag börjar vara väldigt less på mig själv. För att inte tala om andra.
Det börjar bli inflation i tyckandet. För varje ny gång någon tar ställning om något nytt så blir varje ställningstagande lite mindre värd.
Precis som pojken som ropar att vargen kommer, så har jag nu slutat lyssna på dem som hela tiden basunerar ut sina åsikter.
Du som däremot håller tyst emellanåt och levererar lite mer sällan – dig lyssnar jag på.
Hoppas det funkar likadant för dig, när jag nu skriver krönikor lite mer sällan. Att du faktiskt orkar lyssna på mitt gnäll emellanåt.
För varje ny gång någon tar ställning om något nytt så blir varje ställningstagande lite mindre värd.