Den som uträttatnågot stort och viktigt och visat civilkurage brukar bli en förebild för många, en människa att se upp till: Moder Teresa förstås, Nelson Mandela såklart, kvinnan i Växjö som drämde handväskan i skallen på en nynazist 1985. Just i dessa tider är det åtskilliga som tänker på Jesus; som vände andra kinden till och blev en ledstjärna för miljoner.
Min förebild ärtant Ingalill. Hon är död och hon har inte gått till världshistorien, men hon är den ganska tjocka och rultiga kvinna i blommig klänning som jag tänker på när jag tittar mig i spegeln och noterar att det har blivit en svart fläck på näsan idag igen.
Precis en sådan fläck hade tant Ingalill. På grund av sina enormt förstorande glasögon var hon tvungen att hålla tidningen så nära ansiktet att nästippen ideligen strök över trycksvärtan. Läsandet var rätt jobbigt, men hon gav sig inte och den svarta fläcken ignorerade hon fullständigt. Förmodligen lyckades hon aldrig få syn på den. Stolt gick tanten gatan fram med sin fläck, sitt vitgråa krull i hårdpermanentad givakt och handväskan i ett stadigt grepp.
Tant Ingalill lärdemig tre viktiga saker: Ser man bara till att munnen är med vart man än ska, då tar man sig alltid fram på något sätt. Och ska man åka buss fast man inte kan läsa tidtabellen, då måste man lära sig den utantill. Och så var det tant Ingalill som lärde mig nyttan av att ljuga. Inte jämt och ständigt förstås, utan bara när det verkligen behövs. Ibland blev hon sittande i oändliga telefonsamtal med andra tanter som aldrig ville sluta prata. Till slut blev hon fullständigt uttråkad: "Nämen ojojoj lilla Olga, nu måste jag verkligen rusa om jag inte ska missa bussen", flämtade tant Ingalill med värsta nu-är-det-bråttom-rösten och lade på luren. Sedan satte hon sig bekvämt tillrätta med tidningen igen och började gno runt trycksvärtan med näsan.
Sedan var tantIngalill ganska förtjust i att dricka sprit också. Det är kanske inte en så bra grej om man tänker sig att bli en historisk förebild för en massa människor, men hon gjorde det på ett lugnt och sansat sätt som inte störde någon annan.
Själv föredrar jag förebilder med fläckar på, de känns liksom mer mänskliga och trovärdiga. De renskrubbade, vitkalkade och helgonlika gör mig alltid lika misstänksam: Var är fläcken? Det måste finnas åtminstone en - någonstans.
Nämen ojojoj lilla Olga, nu måste jag verkligen rusa om jag inte ska missa bussen.