Hon hette Fredrika Persson. Hennes kropp var krökt av värk och händerna så pinade att de liknade dörrhandtag. Hon färdades fram över golvtiljorna, kvick som en iller, fast hon var böjd som en vinkelhake, som om ryggen gått av på mitten. Fredrika bodde tillsammans med sin vuxne son i ett illa medfaret hus inne i skogen.
Min mamma och jag cyklade då och då för att hälsa på tant Fredrika.
Hela hennes solfjädersansikte strålade när vi kom. Hon drog åt huckleknuten under hakan, satte kaffekvarnen mellan knäna och malde så kaffebönorna sprätte ut på golvet. Medan kaffepannan gnydde på vedspisen vispade hon raskt ihop våffelsmeten. Våffeljärnet stod på en liten pall vid spisen, i ergonomisk höjd för henne nere vid golvet.
Under kaffedrickningen berättade hon om tomtar och troll för mig. Jag tror aldrig jag träffat en gladare människa än Fredrika.
Fredrika hade haft ett hårt liv. På egen hand hade hon försörjt sig och sonen under fattiga villkor. Ett av många tidstypiska kvinnoöden. Bara ett par generationer bort.
Jag glömmer henne aldrig. Minns de små pepparkornsögonen som glittrade bland de tusen rynkorna. Och att hon sa: man ska göra det lilla man kan, man ska göra det villigt och glatt.
Just de orden.
Vi flyttar oss tillbaka till attentatet i Stockholm. Dagen då maktlösheten nästan förlamade oss. Det var då vi gjorde det lilla vi kunde. Vi manifesterade. Höll tyst minut för offren och för att visa världen vad vi tyckte och ville. Vi ville göra något.
Fredrika levde sitt liv i tysthet och tänkte kloka tankar. Då hon fick chansen, förmedlade hon sitt lilla; den kärlek hon hyste till godheten och livet.
Därför skriver jag om dig, Fredrika. För att du visste.
Och skulle det nu vara så att Norran finns i himlen, ska du finna att du äntligen blivit omnämnd.
Och det är inte en dag för tidigt.
Britta Stenberg
Då hon fick chansen förmedlade hon kärlek till godheten och livet.