Bildmontage. Foto: TT
Internationella kvinnodagen var i onsdags, en dag med blandade känslor. Jag är glad för hur långt vi har kommit men ändå bekymrad för hur lång väg vi har till ett helt jämställt samhälle. Det finns mycket politikerna måste göra men vi måste även själva ändra vårt förhållningssätt.
På möten har jag flera gånger upplevt hur kvinnor behandlas. Håller man inte med mina synpunkter avfärdar man som ”lilla gumman”. Sätter man ned foten och tillbakavisar att man är någons ”lilla gumma” blir man en ragata.
På internationella kvinnodagen tänkte jag lite extra på mina kvinnliga förebilder som exempelvis Anne Frank, Gudrun Schyman, Astrid Lindgren, Mia Skäringer, Barbro Sjölander (ordförande för nätverket mot gynekologisk cancer) och min mamma.
Främst tänker jag på min mamma.
Min älskade mamma som lärt mig allt jag vet. Jag hjälper dig mer än gärna för du lärt mig mycket. Jag kör dig mer än gärna dit du vill, för du tog med mig överallt när jag var liten.
Jag är beredd att göra vad som helst för dig, för det har du gjort för mig.
Min mamma är min allra största förebild, alltid positiv och håller humöret uppe även om vardagen och dess besked inte alltid är särskilt roliga. Hon finner alltid glädje och känner hon den inte så skapar hon glädjen.
Hon har genomgått cancerhelvetet inte bara en gång utan två för att nu leva med en kronisk cancersjukdom, och ändå tycker hon att mina triviala problem som en fastfrusen bildörr är något att bry sig om.
Hon är helt fantastisk och hennes omtanke om sin omgivning aldrig tar slut. Nu ägnar hon en stor del av sin ork till att hjälpa andra cancerdrabbade kvinnor.
Hon hjälper dem att få den bästa möjliga vården och hjälper dem att finna mod att vara starka.
Mamma jag önskar att jag blir mer lik dig för var dag som går.
Alexandra Andersson
Jag är beredd att göra vad som helst för dig, för det har du gjort för mig.