Huset ligger öde och tyst i vintermörkret. I månens sken kan man se de frostbitna, men trasiga, fönsterrutorna. Inga spår i snön, ingen som har skottat vare sig gården eller sopat av farstukvisten. Taket på ladugården har helt eller delvis rasat in, dörrar står på vid gavel eller saknas helt. Och de gamla odlingarna har sedan länge vuxit igen. Förfallet har gått fort sedan jag sist såg något spår av mänskligt liv vid den gamla jordbrukarfastigheten.
Glesbygden är full av liknande ödegårdar. Men just runt juletid slår det mig ofta, känslan av något väldigt sorgligt. Alla dessa tomma och mörka gårdar som en gång i tiden sjöd av liv. Där det inför julen fejades och pyntades med röda kulor. Hus, där det lagades mat och där fönstren fylldes av ljus från adventsljusstakar. Där någon satte upp kärvar för skogens alla småfåglar och där röken från skorstenen steg rakt upp mot stjärnorna i den kalla vinternatten. De är alla hus och byggnader som många gånger setts mer som en belastning än en tillgång när den värdefulla skogen bytt ägare.
Alla dessa tomma och mörka gårdar som en gång i tiden sjöd av liv.
Någon har frågat mig varför jag slösar ström på att ha tänt utebelysning vid hus och ladugård när vi inte är där, i vårt sommarparadis, under hela vintern? Det svar jag brukar ge, det är att en upplyst gård kanske får inbrottstjuvar att ändå tänka sig för. Men det är egentligen en mycket liten del av sanningen.
Jag passerar nämligen ofta själv ute på landsvägen i mitt arbete under vintern. Och visserligen så har ingen vare sig skottat gården eller sopat av farstukvisten, men ljuset signalerar ändå att här finns någon som fortfarande bryr sig. Den upplysta gården ger mig själv ett välbefinnande och jag hoppas att de som fortfarande bor bofasta i byn känner samma sak. Att de inte varje dag ska behöva passera ännu en i raden av övergivna platser.
Mikael Karlsson