Lyckohjulsdockans leende tillhör inte de bredaste. Kan väl snarast beskrivas som lite njuggt.
Det är rea i loppisbutiken och på översta hyllan står en gammal dröm och ler lite njuggt. Kroppshållningen, originalkartongen och den halva underkjolen som ska få klänningskjolen att se extra puffig ut (men bara där fram) talar sitt otvetydiga språk: Hon är en Lyckohjulsdocka. En underbar högvinst från anno dazumal som jag aldrig lyckades kamma hem vid de sällsynta tillfällen då det var tivoli i stan.
Karusellerna var härliga, men allra bäst var ändå Lyckohjulet med sina gigantiska nallebjörnar och dockor i vackra klänningar. Några sparade 25-öringar satsades alltid på turnumret 4. Hjulet snurrade och snurrade och så stannade det på nummer 5. Eller nummer 17. Eller 43.
Så himla typiskt alltså. Jämt var det en urtråkig vuxen person som fick gå hem med en rosa jättekanin under armen. Aldrig lilla sjuåriga jag som verkligen hade förstånd att uppskatta en sådan underbar leksak.
Jag fick nöja mig med tröstpriset; en liten stenhård nalle i plast med nylonpäls i neongrönt. Den inte särskilt barnvänliga björnen hade en liten blank rosett runt halsen också, plus en säkerhetsnål så att den kunde sättas fast på den rutiga kappan. Men självklart! Hela världen måste ju få se att här var det en jumboflicka som kapat åt sig en tröstvinst.
Numera är tivolin inte lika roliga längre, dagens karuseller är rätt skrämmande för 60-åringar. Som övermogen får man själv köpa sina högvinster på loppis för halva priset.
"Men självklart! Hela världen måste ju få se att här var det en jumboflicka som kapat åt sig en tröstvinst."
Å andra sidan måste ändå en tidig förlust på Lyckohjulet betraktas som en nyttig lärdom för små barn. Det blir en läxa för hela livet. För det mesta måste vi ju ändå låta oss nöja med tröstpriserna. Ett människoliv är fullt av miniatyrnallar, men 1,5 meter höga uppblåsbara giraffer är väldigt sällsynta.
Det här är nog självklart för åtskilliga. Men detta är också en grundläggande insikt som inte riktigt nått fram till precis alla: Alla de som har så lätt att bli besvikna när verkligheten inte lever upp till förväntningarna.
Fast nu är det ju inte alls säkert att högsta vinsten är detsamma som den högsta lyckan. I vissa fall kan en högvinst bli både en black om foten och en kvarnsten runt halsen.
Det jag bäst minns från barndomens tivolibesök är att den första stora besvikelsen (när jag inte vann gosepingvinen i naturlig storlek) gick över rätt fort. Den lilla tröstnallen var ju ändå ganska söt, och inte var den tung att bära heller.