Det är mörkt ute, men när jag kliver ut på strandpromenaden är jag inte ensam. Den ljumma brisen fläktar knappt och jag fryser inte, trots att jag bara har shorts och linne. Jag joggar längs vattnet och ser himlen färgas lila. I horisonten kryper solen upp ur havet likt en glödande apelsin. Ögonblicket drabbar mig och jag tänker att det här är min plats på jorden. Här vill jag stanna.
Jag tittar ut genom passagerarfönstret och ser bergets spegelbild i den stilla fjällsjön. Solens strålar gör alla färger starka och det är så vackert att det nästan gör ont. Så sjukt onödigt att åka hem idag, tänker jag. Här vill jag stanna. Kanske finns det ett mönster? Bortsett från kvartalet i Costa Rica för snart 20 år sedan har jag inte varit borta tillräckligt länge för att tycka att det är dags att åka hem. Jag vill stanna kvar där jag är. Jag kan längta efter personer eller rutiner som finns hemma, men för det mesta vill jag stanna.
Så sjukt onödigt att åka hem i dag.
Jag tror jag ogillar själva förflyttningen. Packandet och flängandet. En natt här, en natt där. En halvpackad väska som stör mitt sinne. Det blir rörigt, stressigt och jag blir på dåligt humör. Den bästa lösningen vore att jag bara stannade hemma. Alltid. Problemet är att jag mentalt hela tiden är på väg. Jag vill bo i stugan och åka på weekendresor. Jag vill boka hotellnätter, utlandsresor och fjällvistelser. Se nya platser i världen och besöka gamla favoriter.
När jag drömmer och planerar finns det ingen packning, inget ska städas innan det lämnas och det finns ingen stress över att glömma tömma soporna vid avfärd. Det finns inte heller högar av tvätt eller halvfulla resväskor på hallgolvet vid hemkomst, bara de där ögonblicken som känns ända in i själen.
Men kanske är det meningen att det ska vara lite jobbigt att flänga runt ändå? Som Karin Boye skrev: ”Nog finns det mål och mening i vår färd - men det är vägen, som är mödan värd.”
Lotta Johansson