Frågar tonåringen om jag får komma och titta på fotbollsmatchen som han ska spela. Man vill ju visa sitt engagemang.
Han svarar att det är okej – om jag inte ropar så mycket. Jag, ropa? Nej, men möjligtvis att jag hejar lite på laget. Och på spelarna när de gör något bra. Och om någon behöver lite pepp. Det är väl bra om man gör det? Men tydligen inte. Tydligen har jag ”för ljus röst”, så jag lovar att vara dämpad.
Det borde jag väl klara. En fin sommarkväll, bara stå och titta på ungdomar som sparkar boll. Det går ju bra. En stund. Sedan dunkar pulsen i mina öron, som om det är jag som springer på planen. Nu behöver de lite pepp, det går allt för trögt! Använder magstödet och hejar lagom lågmält. En gång, två gånger kanske. Sen börjar bollarna rulla in och skallarna hänger. Då brister fördämningen och jag ropar för öppna spjäll: ”KOM IGEN NU, VITA!!!”. Jag har inte ljus röst. Det är mer som ett vrål.
Är det nu hela spjällmekanismen sakta börjar luckras upp, för att vara borta om 40 år till?
Tonåringen som vaktar målburen skakar på huvudet och gör en liten handrörelse som betyder: Du har sett klart på matchen nu, mamma! Och jag känner det själv. Lommar hemåt med den där känslan i magen av att spjället har varit liiiite för öppet. Varför är det så svårt att hitta reglaget på det där jädra spjället? Alltid står det på vid gavel, som nåt öppet arkiv. Fritt för alla att titta på. Med mindre än en promille integritet. Borde man inte kunna hantera den funktionen när man fyllt 40 år? Eller är det nu hela spjällmekanismen sakta börjar luckras upp, för att vara borta om 40 år till?
Av barn och gamla får man höra sanningen, de slipper fundera på sina spjäll. De är bara charmiga när de är öppna och rättframma.
Tror jag ska använda den här sommaren till att hantera min spjällmekanism så att den passar min ålder. Medelålders, medelcharmig med lagom öppet spjäll. Och lagom mycket engagerad fotbollsmamma.
Lotta Johansson