Det är dukat med långbord i en lokal som jag förknippar med barndomens rundpingis och pyssel. Den här kvällen är det dock ett helt annat program, bortom tillverkning av kristyr och tomtar av grenar. Inte ens gardinerna verkar vara desamma.
Det är två 40-åringar som ska firas, och från själva festen kommer jag inte att röja några smaskiga detaljer, trots att det fanns både sång- och dansnummer som förtjänar en egen spalt.
Men det är tydligen så att människor är lite rädda för undertecknad just av anledningen att man inte vill säga eller göra något som riskerar att återberättas i krönikeform. Därför ska jag hålla hög sekretess, och inte ens nämna ett rosa skägg eller uppträdande med fiskespö.
Det jag dock kommer avslöja är den känsla som omslöt mig under kvällen.
Jag har varit på en mängd bröllop, även om de senaste åren inte alls kan jämföras med storhetstiden kring 2005/2007, men aldrig har jag varit på en födelsedagsfest så präglad av kärlek som denna. Det hölls tal i parti och minut. Tal på norska, tal på göteborgska och tal på Stockholmspåverkat Skelleftemål.
Alla hade samma tema: hur otroligt älskade dessa 40-åringar var. För mig kändes det så ovant. Och helt underbart. Det fick mig att fundera på varför vi inte är lite mer frikostiga med de där orden? Jag älskar dig. Vi älskar er, ni är så fina vänner. Ord är ju gratis, ändå snålar vi med dem.
Mötte dock orden på ett verksamhetsbesök förra veckan. Där var det barn som hade fått skriva meningar om vad de älskade, och där fanns definitivt ingen snålhet.
De älskade sin mamma, sin pappa, sina syskon och bonusföräldrar. De älskade pangkaka och Tikka masala, sina klasskompisar och en låtsashund. Så mycket det finns att älska! Vi kan väl prova säga det lite oftare?
Jag älskar dig.
Jag älskar fredagar.
Jag älskar godis.
Jag älskar ost.
Vem älskar du?
Lotta Johansson
Så mycket det finns att älska! Vi kan väl prova säga det lite oftare?