Redan 1962 kunde Tomas Tranströmer sätta ord på statusen just nu:
”I februari stod levandet still.
Fåglarna flög inte gärna och själen
skavde mot landskapet så som en båt
skaver mot bryggan den ligger förtöjd vid."
När själen skaver är det tur att man omger sig med kloka människor. En morgon frågade en kollega vad vi trodde att vi inte hade vett att uppskatta. Konstig fråga, kan tyckas, men ju mer vi samtalade desto vettigare blev det.
Upprinnelsen var ett litet barn på förskolan som inte ville sova på sovstunden. Som februaritrött vuxen kan man ju inte fatta att de små liven inte har vett att uppskatta lyxen att bli nedbäddad och få sova en stund mitt på dagen. Men det är nu som knorren kommer: Om tio år, vad är det vi inte kan förstå hur vi inte hade vett att uppskatta av det vi har just nu? Om framtiden vet vi ju inget.
Den nuvarande kroppsformen och vad vi kan göra med den.
Tänk om vi om tio år önskar att vi hade haft vett att uppskatta den jobbsituation som vi har just nu eller kanske väderleken. Friheten att beställa saker på nätet, stå i kö på Systembolaget, smulorna på köksbänken, högen med skor i hallen eller sittande lokalpolitiker. Den nuvarande kroppsformen och vad vi kan göra med den, bussåkande och snöröjningen. Alla som är i livet, även de man irriterar sig på.
Tänk om jag kommer att önska att jag hade haft vett att uppskatta Fortnite och tonåringens klädhögar på golvet. Tänk om maken önskar att han hade haft vett att uppskatta mina klädhögar på golvet. Tänk om det landskap som själen skaver mot är just det landskap som vi borde ha vett att uppskatta. Det är förbryllade och fascinerade fredagspoesi en morgon i februari när levandet förefaller att stå still.
Lotta Johansson