I vardagsrummet står en kartong på bordet. Ett dåligt samvete ilar genom mitt medvetande. Jag borde verkligen tagit itu med den där kartongen. Mitt liv är fullt av dåligt samvete. Det ligger som en hinna i magen, ett molande gnagande. Jag roar mig med att kategorisera samvetskvalen.
Först är kategorin inte-fått-tummen-ur. Där ryms allt det där jag bara inte kommit mig för att göra. Den ouppackade kartongen, gardinerna som ska sys, tavlorna som skulle ha varit upphängda och högarna med kläder som borde vara sorterade och bortskänkta.
Utmärkande för kategorin är att varje liten grej i sig antagligen inte skulle ta så lång tid att genomföra, men ändå ligger och gnager som en liten övervintrad skogsmus efter ryggraden.
Varje liten grej tar antagligen inte så lång tid.
Nästa kategori är det självpåtagna ansvarssamvetet. Det är när jag får dåligt samvete för att jag inte har gjort något som ingen annan heller gjort. Det låter invecklat, men jag kan få dåligt samvete för att ingen har köpt en blomma till fröken vid jul eller för att ingen har ringt till den där kollegan som är sjukskriven - trots att det borde finnas fler än jag som har kunnat genomföra det. Det är som att mitt samvete spänner över allas ansvar.
Den sista kategorin kanske är den enda som egentligen existerar. Jag kallar den för det emotionella samvetet. Den där känslan av att man sa lite för mycket, att man har gjort någon ledsen, brutit ett förtroende eller inte hört av sig till en släkting eller en vän som kanske behövde mig.
Men vad är egentligen samvetet? Enligt Wikipedia är det ”rättskänsla, förmåga att avgöra vad som är rätt och fel, sinne för värderingar och förmåga till skuldkänslor.” Det står inget om kartonger, blomsterkvastar eller gardiner.
Kanske kan jag helt enkelt skippa de två första kategorierna och sluta ha dåligt samvete över något som inte ens är samvete?
Lotta Johansson