”Hur länge är 45 miljarder sekunder?” frågar Lillebror när vi sitter i bilen. Mammans hjärna börjar genast koka. Jag försöker komma undan med att svara ”jättelänge” men Lillebror är ju smartare än så. Han tycker att jag bara ska räkna ut det på mobilen. Eller fråga Siri.
Han vet att det här med omvandlingar inte är hans moders starka sida. Förra sommaren fick jag jobba stenhårt med att omvandla knop till kilometer per timme. Och sedan miles per hour. Jag vet att jag kunde det då, men det var verkligen inget jag lyckades lagra i långtidsminnet. Samma sak gäller de här förbenade fysiska lagarna. När Storebror har fysikprov får jag nästan klåda. Vilken enhet är det nu som ska användas och vad är det som kan omvandlas till vad?
När storebror har fysikprov får jag nästan klåda.
Jag borde vara befriad från de där uppgifterna med omvandling, det har jag nästan papper på. Två matematiklärare har nämligen, oberoende av varandra, sagt att de aldrig skulle släppa iväg mig utomlands eftersom jag inte verkar ha någon fallenhet för valutaomvandling.
Nu har jag ju ändå klarat ett och annat utlandsbesök, men just omvandlingen av pengar kräver långt mycket mer av mig än att hitta rätt gata eller lista ut språkliga sammanhang. Kanske tycker jag att det inte är så viktigt? 3 knop är långsamt och 45 miljarder sekunder är lång tid. Så det så!
Men tänk om man kunde omvandla viktigare saker? Om värmen som alstras i armhålorna och på ryggen när jag cyklar kunde omvandlas till värme i händerna? Eller om engagemanget hos tusentals åskådare på första isträningen kunde omvandlas till engagemang i miljö- eller integrationsfrågor? Om bitterhet kunde omvandlas till hushållsel och grus på hallgolvet kunde sopas ihop och omvandlas till scones av grahamsmjöl? Då jädrar, då skulle jag kanske anstränga mig lite mer för att förstå och komma ihåg omvandlingens ädla konst!
Lotta Johansson