Jag läser om minnet. Arbetsminnet är tydligen starkt begränsat och kan hantera max sju faktorer samtidigt. Därför behöver vi avlasta arbetsminnet, och försöka omkoda minnen att stanna i långtidsminnet, som nästan är obegränsat och har enorm kapacitet. Det man kommer ihåg efter tre år, kommer man tydligen även ihåg efter 30 år.
Hur minnet inkodas i långtidsminnet påverkas bland annat av hur många sinnen eller känslor som är inblandade. Det är därför vi kommer ihåg de där riktigt pinsamma, lyckliga eller fruktansvärda stunderna i livet. Vad minns jag efter 30 år? Förvånansvärt mycket!
Jag kan fortfarande komma ihåg klassrummet, hur magister Lundmark läste Jack Londons ”Skriet från vildmarken” och att alla flickor grät. Jag minns klasskamraten som kom sent en morgon för att hen hade fastnat i en snödriva, att jag valde Gästrikland när vi skulle jobba med landskapen och en stickad halsduk med ett kaninansikte längst ut. Jag minns att vi spelade en teater på julfesten där en stor plåt fick låta som åska. Inget av detta har jag någon nytta av i min vardag (förlåt Gästrikland) ändå finns det kvar i mitt långtidsminne.
Hur mycket oviktigt lagrar man till förmån för sånt som man gärna vill komma ihåg?
Hur mycket oviktigt lagrar man till förmån för sånt som man gärna vill komma ihåg? Vad kommer finnas kvar i mitt långtidsminne om 30 år? Kommer jag minnas hundvalpens vassa tänder eller irriterande plastpluppar från konstgräset? Eller minns jag hur rolig min tonåring kan vara eller hur klok 11-åringen är när han berättar för sin mamma att man inte alltid behöver vara perfekt?
Jag hoppas mina sinnen är så pass aktiverade att jag får minnas hur fyra generationer åkte till Hemavan i juli. Eller en underbar sommardag i stugan, hellre än upptäckten att kylskåpet och frysen hade varit utan ström i tio dagar och lukten av mögel var påtaglig. Vad vill du minnas om 30 år?
Lotta Johansson