Nästa vecka har 15 år gått sedan dagen då livet vändes upp och ned i princip på en enda timme. En lördagskväll i april blev jag plötsligt förälder. Vem var jag innan jag var mamma? Vad visste jag? Jag kommer inte ihåg. Har man en gång blivit förälder går det inte att gå tillbaka, det är som ett tröskelbegrepp.
Ett tröskelbegrepp är något som används inom pedagogik och innebär en mängd ämnesspecifika begrepp som för lärare och forskare förmedlar ett klart identifierbart innehåll. När man väl har förstått innebörden av ett tröskelbegrepp har man skaffat sig både en fördjupad förståelse av ämnet och en professionstillhörighet. Lite som en portal, har man klivit igenom den kan man inte backa och låtsas som att man inte har förståelsen.
Har man en gång blivit förälder går det inte att gå tillbaka.
Lite så är det ju att vara förälder. Fast tvärtom. Man kliver över en tröskel och förväntas vara något man inte var dagen före. Och man fattar inget. Man vet inget. Vad vill den där lilla människan? Det är som att man varje dag måste lära sig något nytt.
Envetet tragglar man som ny förälder en osynlig manual för att bemästra den nya rollen. Och när man tycker att man har koll, så förändras allt. Och så fortsätter det. Aldrig är något konstant. När jag har hittat något som jag tror fungerar så ändras det. Snäll mamma, arg mamma, pedagogisk mamma, bestämd mamma.
Ett tag var det bara grå mjukisbyxor som kunde bäras, men helt plötsligt dög det inte längre. Sen var det jeans, svarta Adidasbyxor och nu är vi tillbaka till grå mjukisbyxor igen – men i en mycket större storlek.
Jag har fått lära mig att allt går att förhandla om, att frukost kräver variation, att man aldrig har tvättat rätt kläder till rätt dag och att sömn är en större vetenskap än kvantfysik. Jag har klivit över en tröskel jag aldrig kommer att behärska, men det fantastiska är att jag kommer att få fortsätta traggla som mamma så länge jag lever.
Lotta Johansson