Snart fyller jag år. Det var länge sedan jag kände mig så ambivalent inför en födelsedag. Kanske kallas det 40-årskris? Det är väl inte så konstigt att man får en kris om man tänker på att man kan ha gjort halva livet redan? Medellivslängden i Sverige är väl drygt 80 år för män och något högre för kvinnor (nån fördel ska vi väl ha?).
40 år. Å ena sidan känns det som att jag inte har gjort något alls. Jag vet fortfarande inte vad jag ska bli när jag blir stor. Jag har ännu inte lärt mig hur man bakar, lagar mat eller syr gardiner. Jag är jätteslamsig och ibland helknäpp, enligt min äldre son. Jag har hy och sömnbehov som en tonåring och jag är fortfarande barnsligt förtjust i mjölk, godis och mjölmat. Jag drömmer fortfarande om resmål både när och fjärran och gör listor över böcker som jag vill läsa och saker jag vill lära mig.
Jag vet fortfarande inte vad jag ska bli när jag blir stor
Å andra sidan känns det som att jag har gjort allt grundläggande: överlevt högstadiet, tagit körkort och studenten, haft en fruktansvärd lugg, utbildat mig på universitet, hittat en fin livskamrat, köpt ett hus, skaffat två barn, bytt jobb ett antal gånger, sprungit ett maraton och umgåtts med familj och vänner över hela världen. Jag har en tonårsson som är längre, starkare och snabbare än mig och jag har känt mig som en pensionär ett längre tag. Så vad finns det kvar för mig nu?
Jag kommer antagligen inte att plugga på universitetet igen (fast man vet aldrig …), aldrig mer vara gravid och aldrig bli elitidrottare (fast man vet aldrig …). Halva livet kvar och jag har ingen aning vad jag ska göra av det. Är det bra eller dåligt? Är jag halvung eller halvgammal? Är glaset halvfullt eller halvtomt? Ingen vet vad framtiden har planerat för oss, så det är väl bäst att fylla glaset till bredden, skåla och ropa hurra för mig själv och alla som jag får dela resten av livet med.
Lotta Johansson