Det var lite knaggligt när jag skulle lära mig cykla. Pappa höll i pakethållaren och jag sa att det inte gick cykla för att det var myror på marken.
Till slut lärde jag mig, och sedan dess har jag inte ägnat själva cyklandet så mycket tanke, utan cyklat från A till B.
Först till kompisar, sedan till träningar och jobb. Jag lärde mig cykla på vintern när jag pluggade och köpte en röd Monark när jag hade jobbat mitt första läsår som lärare. En gång blev den stulen, men återkom i min ägo och fyller fortfarande sin funktion, att ta mig från A till B. Av familjen har jag på senare tid fått lära mig att en cykel kan vara så mycket mer än så. Maken har alltid cyklat, och påstår att det är det som har format hans fördelaktiga bakre muskelgrupper. Ett kedjeskydd av undermålig kvalitet slets i ungdomsåren bort och tvingade honom att cykla extra hjulbent för att inte fastna med byxbenen i kedjan, tydligen en svår stil att byta ut trots att både cykel och kedjeskydd är av nyare modell.
Storebror har efter en period av BMX och mountainbike nu kommit in i fasen med gammal damcykel. Jag minns den själv, men fascineras av att högstadieungdomar som (något generaliserat) är rätt bekväma i mycket ändå väljer att cykla på en gammal oväxlad cykel med begränsade finesser.
Motsatsen är Lillebror som har en mer vördnadsfull relation med sin cykel. Han fascineras av stötdämpare, växlar och skivbromsar. Lillebror vill cykla i skogen och i lera, på landsväg och i vattenpölar. Han vill tvätta sin cykel med högtryckstvätt och smörja kedjan.
Han älskar sin cykel och ser cyklandet som något så mycket mer än att bara ta sig från punkt A till B. Är man rastlös kan man cykla runt i kvarteret, är man förbannad kan man ta sig en långtur i lera och om man är glad kan man cykla i skogen bara för att man gillar det!
Så fundera nästa gång, hur cyklar du i höst?
Lotta Johansson
Pappa höll i pakethållaren och jag sa att det inte gick cykla för att det var myror på marken.