Mitt första möte med snacks var nog ostbågar. Eller, jag menar ostkrokar.
Mamma köpte en smal påse som hon hällde upp i en glasskål med öron på fredagskvällen. Det här var på 1980-talet och jag hade en tillfällig störning i mitt dna som gjorde att jag trodde att jag inte tyckte om ost, så mamma fick ha sina krokar ifred.
Sedan dök popcornen upp. De innehöll förvisso inte ost, men det var ett farligt snacks!
Hela tiden skulle man vara livrädd för att den heta oljan kunde börja brinna, och började det inte brinna brände det fast i botten av pannan och var helt omöjligt att diska.
Min farbror köpte oss en popcornmaskin och glädjen var stor över detta underverk som gjorde popcornen helt ofarliga.
Tyvärr blev de ju också helt smaklösa eftersom oljan eller smöret var utbytt mot varmluft.
Så var det bara chips kvar. Dill och gräslök. Vet att det är som att svära i kyrkan, men jag upplevde aldrig nån eufori kring den gröna påsen. Överlag blev jag nog ingen snackstjej
Visst äter jag numera gärna ostbågar (och alla annan ost) men inte så att jag kan mäta mig med grannen, vars smaklökar kan skilja både märken och former isär i ett blindtest.
Nog kan jag också uppskatta varma popcorn på ett biobesök, men inte i samma utsträckning som bästa kompisen vars mamma fick köra micropopcorn från Kåge under ungdomsåren om vi råkade vistas i stadslokal utan micro!
Nä, en godisråtta är jag och förblir.
Den senaste tiden har dock popcorn dykt upp i andra sammanhang. En karismatisk föreläsare jämförde alla elever i skolan med majskorn.
I grupp kan de te sig hårda och lika, men förr eller senare kommer de att poppa och bli till de allra härligaste popcorn. Det vi vuxna inte vet är när och var de kommer att poppa.
Vi måste ge dem alla värme, lite fett och sedan vänta och se.
Rör om i pannan då och då, men ge inte upp.
Det är snacks i min smak!
Lotta Johansson
I grupp kan de te sig hårda och lika, men förr eller senare kommer de att poppa.