Foto: Pontus Lundahl/TT.
Jag skulle behöva en ny bild här nedanför. Tydligen finns det folk på jobbet som inte vet att den där Lotta Johansson som ibland skriver krönikor i Norran är samma person som de ibland äter lunch med.
Tänk vad två år och lite mer hår kan göra. På gott och ont.
Att byta ut den där bilden känns dock som en övermäktig utmaning. Först ska jag ringa fotografen och försöka hitta en tid i kalandern som passar oss båda, och sen ska den där tiden helst sammanfalla med en bra hårdag.
Plus att fotografen ska ta en bild där jag varken ser gammal, trött eller tjock ut. Jag skjuter den utmaningen framför mig, hur liten den än må te sig för den utomstående.
För det är så med utmaningar. Det finns liksom ingen rim och reson i vad som är en överkomlig utmaning och vad som är en övermäktig dito.
I september sprang jag Lidingöloppet. En helt rimlig utmaning tyckte jag när jag anmälde mig. Efter att ha sprungit några halvmaraton och halva Lidingölopp vore det helt rimligt att ta mig an 30 km.
Så tänkte jag, fram till mitten av augusti. Då kändes det helt plötsligt som en väldigt dålig idé. Hela veckan inför start förstärktes den känslan för att kulminera på tävlingsdagen till något som närmast liknade hjärtinfarkt.
När övriga värmde upp, smörjde ljumskar eller tejpade bröstvårtor (främst män) stod jag mest och hyperventilerade och ifrågasatte mina val av utmaningar. Knappt tre timmar senare var det över. Inte helt utan vånda så klart, men helt överkomligt. Och plötsligt ingen utmaning längre.
När man väl har klarat av en utmaning blir den aldrig densamma. Då får man hitta något nytt, som att kanske lära sig arabiska. Eller skaffa en ny fotobyline.
Vet inte vilket av det som känns svårast, men jag misstänker att arabiskan kommer att ta längre tid och kräva någon form av handledning.
Kanske bäst att börja med att ringa fotografen och hålla tummarna?
Lotta Johansson
Kanske bäst att börja med att ringa fotografen och hålla tummarna?