Februari kan verkligen vara en lurig månad, så det är ganska bra att den är slut nu. Sällan annars händer det väl att det i början av en vecka är kallare än minus 20 grader och sedan går det bara någon dag så ligger kvicksilvret kring nollan. Man skakar på huvudet, men klär sig på samma sätt eftersom det är vinter. Snön ligger ännu meterhög och ingen vill påskina att man går på sprattet om att det redan är över. Än så är det långt till vår, som det brukar heta.
Men plötsligt kommer det en sån där dag då väderomslaget är så snabbt och påtagligt att det känns i hela kroppen. När man åker till jobbet är det minus 19 grader och när man återvänder hem är det plusgrader. På en arbetsdag förlorar (eller vinner?) man tjugo grader. En tjugodifferens - det är inte så konstigt att man känner sig lite instabil i kropp och knopp.
En tjugodifferens - det är inte så konstigt att man känner sig lite instabil i kropp och knopp.
Tänk om det skulle hända i juli, att det på morgonen var 20 grader och när man ska ta fram grillen till middagen är det minusgrader. Vad skulle hända då? Skulle vi fortsätta att ha på oss shortsen för att vi skulle vara övertygande om att värmen var tillbaka på en dag eller två? Och vad skulle hända om man applicerade den där tjugodifferensen på något annat? Om man ena dagen väger 20 kilo mindre eller mer än dagen innan, eller om man helt plötsligt gick från 40 till 60 år under en arbetsdag? Jo, jag erkänner att det kan kännas så … Eller om man hade noll katter ena dagen och 20 nästa dag, en svindlande och horribel tanke.
Nä, den där tjugodifferensen verkar bara fungera när det kommer till vädret och är bara angenäm om man själv har orsakat den. När du läser detta har jag just återkommit från en vecka på en ö där jag verkligen hoppas att det har varit tjugo grader varmare än hemma. Det är vad jag kallar positiv tjugodifferens.
Lotta Johansson