Det finns vissa kändisar som jag följer på Instagram. Man kan ju undra varför, men det måste vara för att vissa är jätteroliga och för att jag är väldigt nyfiken. Så det är måndagsmorgon när Nour El Refai berättar för mig att hon ska ha barn med Henrik Schyffert. Och jag blir orimligt jätteglad. Det måste bli en jätterolig baby! Hur kan man bli jätteglad för att någon man inte känner lägger ut en bild på en baby man aldrig kommer att träffa? Gränsar inte det till nån störning? Vilka andra konstiga, ytliga saker blir jag orimligt glad över? Få se nu…
Jag blir jätteglad för doften av syren, och ännu gladare om syrenen är vit.
Jag blir jätteglad för doften av syren, och ännu gladare om syrenen är vit. Sedan blir jag alltid jätteglad när jag ser ett IKEA-varuhus. Måste vara en kvarleva från att det under hela min livstid har varit rätt långt till Ikea. Det var helt enkelt rimligt att bli glad när man äntligen var framme.
Jag blir fortfarande glad när jag hör introt till Oskar Linnros ”Från och med du” – trots att jag borde vara less efter nio år på repeat. Och jag kan inte låta bli att le om radion mot förmodan skulle spela ”The one and only” med Chesney Hawkes från 1991. Jag kan bli orimligt uppspelt över en vacker 50-talsklänning, ett mönster av Stig Lindberg eller en nystädad bil. För att inte tala om videos på gulliga bäbisar som får hörapparat och kan höra sina föräldrar eller strålande kvällssol i en skraltig hammock. Alla dessa ytliga intryck, både auditiva, visuella och sensoriska gör mig orimligt jätteglad.
Störning eller inte, när jag tänker efter så är jag otroligt tacksam för alla dessa små glädjeämnen som motvikt till alla krig, sjukdomar och elände som ständigt matar mitt flöde. Det skapar hopp och någon form av balans när allt känns tragiskt. Jag önskar att alla läsare får en fin midsommarhelg med en massa ytliga intryck att bli orimligt jätteglada över!
Lotta Johansson